04 maj 2020

Anna Maria Nilsson är ny ordförande för SPIV

 

Hej Anna Maria, du är ny ordförande för SPIV – hur känns det?

Det känns jätteroligt! Jag brinner för suicidpreventionen och varit medlem i SPIV i mer än tio år och längtat efter att bli mer aktiv. Samtidigt känner jag nu ett ansvar att verkligen bidra med något och att tanken på att leva upp till kraven på mig själv som ordförande innebär viss stress. Men det positiva överväger och det ska bli roligt med ett närmare samarbete med Else-Marie och gänget!

 

Du är psykiater och håller på med din avhandling – vad handlar den om?

Min avhandling bygger på professor Jan Beskows idé om ett olycksfallsperspektiv på suicid. Detta innebär att se suicidalitet ur ett systemperspektiv, det vill säga att det är en mängd små faktorer som spelar roll i situationen då en person är akut suicidal. Vi har överfört principer från olycksfallspreventionsforskning till en modell som fått namnet SCREAM (Suicidal Cognitions’ Reliability and Error Analysis Method). Jag har själv genomfört en serie av upprepade djupintervjuer med nio personer som fått berätta om sina akuta suicidala episoder – när de mådde som sämst. Berättelserna har analyserats med kvalitativ metodik och med SCREAM-modellen som utgångspunkt. Preliminära resultat visar på att det genom en SCREAM-analys blir tydligt hur miljön och sammanhanget har betydelse. Andra delar i avhandlingen fokuserar på betydelsen av mentala bilder och ångest i akuta suicidala episoder, något som studiedeltagarnas berättelser har belyst i stor utsträckning. Att möta studiedeltagarna, som på djupet delade med sig av sina personliga upplevelser, var oerhört lärorikt för mig och fick en avgörande inverkan på hur jag ser på suicidalitet. Det blev också tydligt hur verksamt det förhållningssätt som användes under intervjuerna är: att gemensamt i samtalet utforska suicidaliteten som två forskare, där den suicidala personen ses som expert på sina upplevelser och den viktigaste aktören.

 

Vad hoppas du kunna åstadkomma i din nya roll i SPIV? 

Wow, det skulle kunna bli ett långt svar på den frågan! Kortfattat: att leda styrelsearbetet och lyfta fram kompetensen hos de fantastiska styrelsemedlemmarna i syfte att stötta de lysande anställda vi har och den viktiga verksamheten. Vi behöver få liv i de arbetsgrupper kring olika ämnen som skapades för en tid sedan och tydliggöra deras mål. Jag hoppas att min egen bakgrund från forskning och planering av suicidpreventionsutbildningar inom sjukvården kan bidra i utvecklingen av SPIV:s utbildningar. Jag hoppas också på att kunna fungera som en länk mellan SPIV och sjukvården i Västra Götaland. Sjukvården har ett stort behov av den kunskap som SPIV sitter på och ett nära samarbete skulle gynna suicidpreventionen.  T ex att få tillgång till SPIV:s kurser i Psykisk Livräddning skulle stärka de som i arbetet möter suicidnära personer och på så sätt förstås göra vården säkrare för patienterna och minska lidandet.

 

Hur vill du se att suicidpreventionen utvecklas kommande år?

I have a dream…

  • Att man nationellt och regionalt tar ett samlat grepp och avsätter tillräckligt med resurser.
  • Att den länsgemensamma handlingsplanen för suicidprevention i Västra Götaland till slut kan bli fastställd och börja implementeras.
  • Att sjukvården, främst psykiatri och primärvård, prioriterar suicidpreventiva åtgärder i sin verksamhet och satsar på utbildning.
  • Att de olika aktörerna inom suicidprevention i Sverige, var och en med sin unika funktion, kan samverka utan konkurrens.
  • Att samhället blir mer inkluderande och mänskligt vilket skulle minska förutsättningarna för att utveckla suicidalitet. Kanske kan corona-krisen hjälpa oss att se vad som faktiskt är viktigt i livet och mobilisera solidaritet.

 

Avslutningsvis, utifrån din kliniska erfarenhet – har du några tips på hur vi kan hjälpa oss själva och andra nu när vi är mitt i en kris, och många som redan lever med en psykisk sjukdom eller psykisk ohälsa kanske mår ännu sämre?

Jag tänker att det egentligen handlar om att försöka leva som vanligt, om man med det menar att fokusera på att ta hand om sig själv och andra. Ofta mår man bättre av att fortsätta med sina vanliga rutiner så gott det går, att försöka att hålla sig sysselsatt med saker som man mår bra av. Just rutiner gör kroppen lugn och trygg och är ett sätt att hålla stressnivåerna nere. Ett annat sätt är att aktivera dig fysiskt. Försök att balansera dina tankar och undvik att tänka i ”svart eller vitt”.  Tänk på att det är naturligt att vara orolig, acceptera det och försök agera lugnt.

Visst ska man försöka vara uppdaterad kring vad som sker, för att kunna följa myndigheters rekommendationer. Men begränsa gärna tiden du tar del av nyheter, information och diskussioner relaterat till corona-viruset, så du inte blir uppslukad av det och oron förstärks. Var inte ensam med dina tankar! Det är bra att sätta ord på sin oro, prata med någon som du litar på och berätta hur du känner. Umgås med någon som du känner dig trygg med, även om du inte vill prata om din oro. Om du hellre pratar med någon utomstående finns det organisationer som erbjuder stöd via telefon, chatt eller mejl.

Gå ut i naturen, en promenad om dagen!

Läs böcker – det hetaste tipset jag har är: Handbok för livskämpar (Jenneteg, Tell & Beskow, Libris 2018) – genom vilken du kan få en mängd verktyg för att hjälpa dig själv och andra!