Vem tar sitt liv?

Det finns inget säkert sätt att avgöra om en enskild människa kommer att ta livet av sig i framtiden. Däremot kan vi med hjälp av register, statistik och studier se i vilka grupper det är mer vanligt jämfört med andra grupper och vi kan försöka att bedöma suicidrisk hos enskilda personer som vi möter i vår närhet eller i vårt yrke.

Ålder spelar roll. Det är betydligt fler äldre människor som tar sitt liv än yngre, samtidigt är självmord den vanligaste dödsorsaken för män upp till 44 år och den näst vanligaste för kvinnor upp till 44 år. I de flesta åldersgrupper har självmordstalet varit oförändrat de senaste 15 åren, förutom bland ungdomar där vi ser en tendens till ökning. Det är alarmerande. Det är också betydligt vanligare att yngre människor försöker att ta sitt liv jämfört med äldre. Tidigare självmordsförsök är dessutom en av de främsta riskfaktorerna. Betydligt fler ungdomar än äldre uppger också att de allvarligt funderat på att ta sitt liv det senaste året.

Kön, könsidentitet och könsroller har också en betydelse. Självmord är mer än dubbelt så vanligt bland män jämfört med kvinnor. Däremot är det betydligt fler kvinnor än män som försöker att ta sitt liv. Tittar man på den grupp som inte finner sig själva inom den heteronormativa ramen så är både självmordstankar, självmordsförsök och självmord vanligare än i befolkningen som helhet.

Hälsotillståndet är av stor vikt. Det gäller både det somatiska, emotionella, psykologiska och sociala välbefinnandet. Jämfört med hela befolkningen så är det vanligare att människor i allvarliga psykiatriska tillstånd tar sitt liv, särskilt tillstånd som påverkar känslolivet, verklighetsuppfattningen och förmågan att hantera stress och lösa problem. Det här är också en anledning till att bruk av alkohol och andra droger har en stark koppling till självmord, både direkt och indirekt.

Uppväxtförhållanden, socio-ekonomisk bakgrund och utbildning spelar också roll, liksom den nuvarande livssituationen, t.ex. ekonomi, sysselsättning, sociala relationer och fungerande kontakt med vård och omsorg. En otrygg och osäker livssituation ökar risken för ohälsa och även risken för självdestruktiva handlingar.

Så, med hjälp av statistik och studier kan vi ringa in riskgrupper och skapa riktade insatser, men det betyder inte att vi kan förutsäga om en enskild människa kommer att ta sitt liv i framtiden. Suicidprevention är något mer än att kalkylera odds. Vi måste lyssna uppmärksamt när människor berättar varför de vill avsluta livet. Vi måste också vara lyhörda för förändringar i personens liv eller beteende eftersom vi inte alltid berättar att vi tänker på självmord.

Uppgifterna på den här sidan är hämtade från följande källor:

Litteraturtips:

  • Beskow, Jan m.fl. (2013) Suicidalitet som problemlösning, olyckshändelse och trauma, Studentlitteratur.
  • Nyberg, Ullakarin (2013) Konsten att rädda liv – om att förebygga självmord, Natur & Kultur.
  • SBU (2015) Instrument för bedömning av suicidrisk. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2015. SBU-rapport nr 242.
  • Vahlne Westerhäll, Lotta (2014) Suicidnärhet – medicinsk vård och behandling i ett rättsligt perspektiv, Studentlitteratur
  • VGR (2016) Regional medicinsk riktlinje: Utredning/behandling av akut suicidalitet hos vuxna
  • Ottosson, Jan-Otto m.fl. (2017) Akut Psykiatri, Liber
  • Michel & Jobes (2010) Building a Therapeutic Alliance with the Suicidal Patient, APA