Berättelser

Susanne och Fredrik har båda erfarenhet av suicidalitet. Här berättar de om sina erfarenheter och om vad som hjälpt dem att orka fortsätta.

Susanne, Fredrik

Susanne

Susanne har levt med återkommande självmordstankar i över 20 år. Hon beskriver det som en bakdörr som på sätt och vis har inneburit trygghet och tröst. Ett sista halmstrå.
Susanne var 12 år när hon för första gången försökte att ta livet av sig. Idag är hon 37 år och pratar öppet om sin suicidalitet.

– Det har inte alltid varit självklart för mig att vara så öppen, men jag vill dela med mig av det som jag har upplevt för att hjälpa andra. Det finns hjälp att få när man mår dåligt, även om man ibland måste kämpa för att få den.

När Susanne tog studenten började en tid av många turbulenta år. Upprepade gånger försökte hon att ta sitt liv.

Idag förstår hon att hon hamnade i alltför belastande situationer utifrån den kapacitet hon hade. Till slut såg hon inte några alternativ. Hennes sätt att hantera det var att tänka på självmord.

– Smärtan är så stor och man kan inte se vägen ut. Hur mycket man än försöker reda upp sina bekymmer så blir de bara större och större och man kan inte tänka klart till slut.

Det som hon har förstått på senare år är att hon lider av en kronisk latent suicidalitet. Det innebär att hon i situationer med för mycket stress tänker på självmord.

– Det här pratar vi alldeles för lite om. Personer som lever med det här och som inte har förstått vad som händer och vad man kan göra åt det, de är väldigt ensamma i sin sårbarhet. Men lär man sig förstå hur man fungerar och vad som triggar så kan man lättare ta hand om sig själv.

När Susanne var i 25-årsåldern kom hon till slut till ett vägskäl. Hon var frustreread över att må så dåligt och såg hur det påverkade hennes kropp och hennes sambo. Hon kände att hon var redo att använda de verktyg hon samlat på sig under åren. Efter en tid på psykiatrisk sluten avdelning beslöt sig Susanne för att söka sig till en frisk miljö, en folkhögskola.

– Jag har aldrig varit någon partytjej. Redan på gymnasiet blev jag kallad för farmor eftersom jag alltid gillat att sylta och väva. På folkhögskolan fick jag arbeta med händerna och just vid en vävstol måste man ta i. Det gjorde gott många gånger.

Precis som vävningen hjälpte Susannes tillfrisknade så betydde också hennes hund Kougar mycket. När man mår dåligt fryser man ofta och hunden ger värme. En period var Susanne sängliggande på grund av svår depression, och då var det hunden som fick upp henne. Den behövde henne och fanns alltid nära. Att se Kougar andas var ett tecken på liv. Det gav styrka.

Susanne har många år av KBT-terapi bakom sig och det har gett henne verktyg att hantera sina självmordstankar. Hon har fått hjälp att bygga upp en tillit till sin egen förmåga att hantera svåra situationer men också att känna en tillit till vården. Det är av oerhörd vikt att vården finns där både förebyggande och i akuta situationer. Det kan vara skillnaden mellan liv och död i vissa situationer, konstaterar Susanne.

Hon har genom åren insett hur viktigt det är att tillåta sig själv att ha marginaler i livet. Det handlar om att lyssna på sina egna signaler och prioritera sömn, mat och vila. Men också att vara öppen med hur hon mår och att till exempel tala om när hon känner att hon behöver ta det lugnare på jobbet.

Omgivningens bemötande har också stor betydelse. Det betyder mycket att familj och vänner finns där och visar att de bryr sig. Även om det inte finns någon enkel lösning på problemen känns det bättre när hon kan dela känslorna med en annan människa.
– De har vågat vara ärliga och frågat hur jag mår. Då öppnar man upp en möjlighet att prata om det. Det hjälper jättemycket att de här känslorna får finnas och att jag inte behöver hålla det för mig själv.

Susanne arbetar idag som folkhälsovetare på Suicidprevention i Väst. I delar av sitt arbete kan hon använda sig av sina egna erfarenheter, bland annat som föreläsare. Det känns viktigt att kunna bidra för att hjälpa andra och förhoppningsvis skapa en förändring.
– Suicidprevention syns för lite idag och kunskapen måste ut på gräsrotsnivå. Att göra det mer avslappnat att prata om gör också väldigt stor skillnad för den enskilde som mår dåligt.

Fredrik

Att människor finns där för en när man mår dåligt kan vara helt avgörande. Det vet Fredrik som insjuknade i schizofreni för ungefär 25 år sedan och då var nära att avsluta sitt liv. Idag vill han berätta om sina erfarenheter.

 

När Fredrik fick sin första psykos av schizofren art var han mitt inne i en hårt stressig och intensiv period i livet. Hans arbete som kock på en båt innebar mycket arbete, dessutom tränade han flera dagar i veckan.

I samma veva blev han förälskad i en kollega men kände sig osäker på om kärleken var besvarad. En annan händelse som satte djupa spår i honom är när han en dag hamnade vid en olycksplats. En person hade förolyckats i en bilolycka. Denna händelse var väldigt chockartad för Fredrik eftersom han drömt om den som litet barn.

På arbetet var han med om ytterligare en händelse som gjorde det tydligt att han inte mådde bra. När han höll på att servera mat upplevde han plötsligt att en spindel lyfte sig från hans huvud. Han hörde två av sina kollegor prata trots att de var inte där.

Fredrik hade drabbats av en rösthallucinos som var ett förstadium till den psykos han så småningom hamnade i. Till slut mådde Fredrik så dåligt att han stängde in sig. Han varken åt, drack eller sov på tre dagar. Hans kollegor reagerade och skickade honom till en läkare men han skickades snart hem igen. Läkaren hade kommit till slutsatsen att Fredrik inte hade en psykos. När Fredrik kom hem bröt psykosen ut för fullt.

– Jag satt framför Tv:n och trodde att jag hade orsakat händelserna på Himmelska fridens torg. Det kändes som att alla intryck gick igenom min själ.

Rösterna i Fredriks huvud hade blivit så påträngande och situationen så jobbig och han kände att han ville ha slut på det. Han ville egentligen inte dö, han ville leva men visste inte hur han skulle komma ur det svåra läget han hamnat i. Det gjorde att Fredrik till slut var väldigt nära att ta sitt liv.

– Men sedan tänkte jag på min familj, de betyder så mycket för mig och jag ville inte att de skulle behöva hitta mig där i en skithög.

Fredriks familj hade nyligen varit och hälsat på honom och tanken på dem gjorde att Fredrik avbröt självmordsförsöket. Han åkte efter detta in till sjukhuset med sin mamma och fick vård.

Fredriks familj har varit ett stort stöd för honom under perioden när han varit sjuk. Men tanken är inte att de ska ta hand om honom, menar Fredrik, utan att de stöttar så att han kan stå på egna ben.

– Att vara en lyssnande individ kan vara en stor trygghet men också att det finns någon där som säger att: nu får du skärpa dig, när man är ute och seglar i sin egen lilla värld.

Efter några månaders vård kunde han komma tillbaka till arbetet på halvtid. Fredrik har sedan dess varit noga med att ta hand om sig och att lyssna till sina signaler men trots det så fick han en psykos till några år senare. Även vid denna psykos tänkte han på självmord. Men nu var det lättare att parera tankarna för att han kände igen situationen. Den här gången fick han också hjälp snabbare eftersom han kände igen signalerna.

Fredrik vet inte om han någonsin kommer bli helt frisk från Schizofrenin. Han har en skörhet som gör att han kan bli sjuk igen. Ibland kan han känna av lättare symptom och då vet han att det är viktigt att ta hand om sig och äta, sova och vila extra mycket.

Fredrik berättar idag om sina erfarenheter som föreläsare och författare. En sak han gärna vill föra fram till personer som lever nära någon med psykisk ohälsa är att det kan vara helt avgörande att finnas där för den som mår dåligt och att det är viktigt hur man bemöter personen.

– Var er själva. Personen som har blivit sjuk är innerst inne den som den var men har numera problem. Fokusera på det friska inte det sjuka. Våga visa kärlek, våga säga ifrån, våga vara dig själv. För det är oftast det som betyder mest för den som är sjuk.