25 mars 2019

Annica brinner för det mänskliga mötet

Annica Rolfsman, 56 år, är ny medarbetare på Suicidprevention i Väst och arbetar som utbildare i Psykisk Livräddning.

-Jag vill skapa större medvetenhet om vad det mänskliga mötet betyder, säger hon om sitt nya arbete.

Annica har en gedigen erfarenhet som sjuksköterska och har arbetat inom många olika verksamheter där mötet med människor alltid varit det centrala. Hon började sitt yrkesliv inom restaurangbranschen, vidareutbildade sig sedan till massageterapeut och aromterapeut och beslöt sig till slut för att utbilda sig till sjuksköterska. Det är 15 år sedan Annica började sitt första jobb på en infektionsklinik och sedan dess har hon hunnit med en hel del. Hon har bland annat arbetat inom beroendevård, psykiatri, skolhälsovård, SoS Alarm, 1177, vård i livets slutskede, på vårdcentral och på Stadsmissionen.

Hon har också egen erfarenhet av psykisk ohälsa, självmordstankar från ungdomen och hon har också mist en anhörig genom suicid.

 

Varför vill du arbeta med suicidprevention?

 – Jag vill försöka förmedla och stärka alla omvårdnadsexperter och övriga i vårt samhälle som möter människor i själslig kris att plocka fram det existentiella inom oss och tillsammans våga använda detta. Vi har mycket gemensamt som människor och en sak som är tydlig är att vi alla vet hur det är att må dåligt.

Inom alla områden jag arbetat som sjuksköterska så har jag mött suicidalitet. Jag har också sett hur svårt det är för många människor att prata om självmord. En annan erfarenhet är att det finns en tillitsbrist mellan olika personalgrupper och verksamheter, vilket resulterar i dålig kommunikation och att patienter faller mellan stolarna. Det i sin tur innebär en ökad risk för suicid.  För mig är det också viktigt att tänka på att suicidprevention gäller alla, det kan lika gärna vara jag som mår dåligt för det är mänskligt.

Berätta om en viktig erfarenhet av suicidalitet som du fått med dig genom arbetet?

 – Det jag verkligen brunnit för i mitt arbete är möten. Ofta handlar det om korta möten men där man ändå känner att man fått förtroenden och att man lyckats skapat tillit.  Det kan vara en utmaning i vården, där man ofta har ont om tid men jag tror att orkar man vara tyst och vänta så får man mer information. Vikten av lyssnandet lärde jag mig på SoS Alarm och 1177. Du ska våga vänta, våga stå kvar.

 Ett annat exempel är när jag arbetat med människor med missbruksproblem. När de har fått hjälp med avgiftning och ska starta upp på nytt är det så viktigt att fråga sig, vad behöver den här personen hjälp med för att vara människa? Är det bostad eller kontakt med vårdcentral, till exempel? Man kan kanske inte ordna allt på en gång men man behöver inte heller vara så rädd för att försöka hjälpa vidare, det vinner alla på i långa loppet. Det är viktigt för det kan skapa hopp och göra att man orkar fortsätta.

 Varför tror du att det behövs mer kunskap om suicidprevention i hälso- och sjukvården?

– Det finns en stor kunskap bland professionella när det gäller bemötande och kunskaper om diagnoser till exempel. Men just betydelsen av det mellanmänskliga och hur viktigt mötet är tror jag ofta det saknas medvetenhet om. Vi är så fokuserade på bedömningar och lösningar. Jag vill skapa en större medvetenhet om vad det mänskliga mötet betyder.

Jag vill också tydliggöra att för att kunna förändra synen måste vi se det på individ-, organisation- och samhällsnivå och utifrån det samverka.

En annan sak som är viktig att lyfta fram är att se värdet av olikheter i en arbetsgrupp, att vi håller det levande, eftersom vi möter så mycket olika människor. Det är också viktigt att lyfta att alla i en personalgrupp är lika viktiga när det gäller suicidriskbedömning, oavsett om du delar ut maten eller är sjuksköterska.  I mötet gör du en bedömning och det är viktigt att komma ihåg att man inte ska skjuta ansvaret ifrån sig.

 

Vad ser du mest fram emot med ditt nya jobb?

– Jag ser fram emot att ha en dialog med olika personalgrupper och att förstärka medvetenheten om den kunskapen som redan finns i att vara människa och våga stå i det när man möter en människa som är suicidal.Vi har alla förmågan att kunna möta en människa som är suicidal, och vi behöver inte göra det ensamma för vi är alltid många runt en människa och vi kan använda oss av det vi har.